Återkomsten

I somras var jag uppe i ett maniskt rus. Jag trodde att jag kunde göra vad som helst. Jag levde i en illusion om att jag kunde bestiga vartenda berg och uppfylla varje dröm utan varken vila eller rast. Jag trodde att jag kunde brinna konstant utan att brinna ut. Jag förstår nu att så inte är fallet.
Vi människor är inte mer än… människor. Hur mycket vi än tror på en idé kan vi inte låta den sluka oss.

Jag gjorde misstaget att låta den här bloggen bli hela mitt liv. Jag la all min vakna tid på att skriva om kor och när jag sov drömde jag istället om dem. Att sprida kunskap och medvetenhet kring olika nötkreatursraser blev min mission och jag kunde inte föreställa mig något viktigare. Men någonstans mitt i allt det där googlandet på mjölkproduktion och kalvning tappade jag bort mig själv.
När orken till sist tog slut och inläggen kom allt glesare kände jag mig fullkomligt misslyckad. Om jag inte hade min koblogg, vad hade jag egentligen då?

Jag ska inte sticka under stol med att jag mått väldigt dåligt över det här. Jag har isolerat mig, både rumsligt och emotionellt. Varför skulle jag vilja vara bland människor när jag ändå inte kunde se dem i ögonen? Jag var på botten.

Räddningen kom från oväntat håll, eller egentligen kanske det mest väntade av alla. En nära vän som bekymrade sig över min apati och förlamande sorg satte mig helt sonika i en bil och körde mot okänd destination. ”Vart är vi på väg egentligen?” hade jag kanske sagt om jag inte hade varit så fullkomligt likgiltig inför allt som hände omkring mig. Jag hade kunnat få information om att jag eskorterades mot min egen avrättning utan att höja ett ögonbryn. Vem var jag att bestämma över mitt liv? Jag som inte ens kunde skriva en enkel blogg.

Men när bilen stannade in och jag såg mig omkring upplevde jag för första gången på flera månader en förnimmelse av det jag en gång kallat känslor. Jag befann mig bland röda ladugårdar. Det välbekanta lätet inifrån byggnaderna kändes som små nålstick i maggropen. Jag vet egentligen inte vad det var som fick mig att kliva ur bilen. Det som väntade mig där inne hade lika gärna kunnat vara dödsstöten för mitt redan bräckliga jag. Men rädslan och skammen var minimal jämfört med den oerhörda längtan efter att få känna någonting.

Plötsligt stod jag där. Öga mot öga med det vackraste på jorden. En brunfläckig kviga. Hennes kloka ögon genomborrade mig och det kändes som att hon talade till mig. Inte med ord men med kärlek. ”Du räcker till. Du förtjänar att bli älskad, inte för det du åstadkommer utan för den du är.”
Jag såg tillbaka och hela min själ darrade inför hennes gudomliga existens. Det är möjligt att jag grät. Det enda jag egentligen vet är att när jag satte mig i bilen igen var jag en starkare människa. En stark människa med ett leende på läpparna. En stark människa med en insikt om att jag duger som jag är och jag gör det jag kan.

Det är inte utan viss ambivalens jag skriver det här idag. Denna bloggen har skänkt mig så mycket lycka, men också varit ett ok på mina axlar(triggervarning: utnyttjande av tjurar som dragdjur).
Kanske blir detta inlägg början på en ny era. Kanske blir den ett avslut på en gammal.
Oavsett definierar inte den här bloggen vem jag är och dess framgång har inget med mitt människovärde att göra. Jag gör så mycket jag orkar. Jag är den jag är. En stark, koälskande människa med ett leende på läpparna. Jag kan brinna, men jag vägrar brinna ut.

Ta hand om er ❤